Du öppnar dörren och jag går in. Det är tyst i rummet, men mattorna är redan utlagda, bambun är upphängd och repen ligger prydligt på golvet. Luften doftar av jute, vax, bambu och fiber. Det finns en känsla av lugn och ro trots att förväntan är påtaglig.
Ordlöst ser du upp och ner på mig. Du tar in mitt blyga leende, liksom jag tar in det rum som du har förberett - och antyder tyst för mig att du har en önskan, en plan. När du tittar på mig går du mot mig och tar plötsligt tag i mitt hår. Först förde jag den försiktigt bort från mitt ansikte, men sedan tog jag ett hårt grepp om den i nacken. Ett litet ljud kommer mellan mina läppar när trådarna dras åt och mitt ansikte lyfts upp mot dig.
Våra ögon möts och din andra hand rör sig mot min mun. Spårar mina läppar. De delar sig nästan frivilligt och slickar på dina fingertoppar. När du tvingar dig in i min mun märker jag att jag inte kan röra mig mot greppet om mitt hår. Det börjar pirra i magen. Kommer du att bli nöjd med mig? Vad behöver du?
Även om jag inte kan veta, verkar du nöjd. Dina fingrar lämnar min mun när jag börjar kväljas, och du använder din näve i mitt hår för att leda mig till tatamin.
Jag stoppar ner handen i väskan och tar fram en bomullskimono. Jag känner mig blyg - det här är ett steg bort från min bekvämlighet, något jag inte har burit förut. Jag tar av mig klänningen medan du tittar på mig, din blick får mig att känna mig ännu mer blyg. Det är som om du väntar på att jag ska snubbla eller snubbla. Jag känner att jag andas snabbare och försöker lugna nerverna genom att koncentrera mig på att vika ihop plaggen i hörnet av vårt torg. Din tystnad är lite oroande. Kanske finns det verkligen inget att säga, men ändå - jag är osäker på om jag ger det ni förväntar er och behöver,
Du knäböjer nära mig och tar upp kimonon. När du kör den genom händerna öppnar du materialet och tittar upp på mig. Jag ler blygt och står där, nästan naken, avklädd i din blick. Jag försöker att inte koncentrera mig på något annat än de djupblå, fuchsiafärgade och guldfärgade tonerna i dina händer. Och det som händer får mig att känna mig ännu mer utsatt. Du börjar klä på mig. Du håller kimonons vida ärmar öppna så att jag kan glida in med armarna. Du viker tyget runt mig, lindar skärpet runt min midja och knyter det åt mig. Det är en märklig motsägelse, att känna sig mer naken ju mer du klär på mig. Jag känner mig oroad av hur du knäböjer vid mina fötter, istället för att jag knäböjer vid dina. Genom sättet du klär mig på, istället för att exponera mig.
Du drar i bandet och drar ner mig på knä framför dig. När dina knän rör sig vet jag var jag ska sitta. Jag rör mig lugnt och stilla tills jag sitter i seiza, med nacken framför bröstet och händerna på knäna. Du drar ner mitt hår från axlarna och gör en knut på det. Jag känner dina händer på mina axlar, de går över min kropp, känner på mina muskler och säger att du är här - att du har mig - att det här är nu för dig. Ibland stängs mina ögonlock och jag ser bara genom vetskapen om din beröring. Andra gånger tittar jag på dina så välbekanta händer när de rör sig över mig. Lägg märke till var de dröjer sig kvar, hur din andning förändras, hur ditt grepp förändras när du funderar på nästa steg.
Jag hör det välbekanta knäppandet av repet som lossas. Jag tittar åt höger och ser dina fingrar, två av dem, som håller i böjen. Repet ligger mellan ditt pekfinger och långfinger och din tumme - fri - håller hela min handled. Böjningen är en fråga när den stannar där: en fråga som jag för alltid kommer att besvara med ett ”ja". Frågan: Inser jag att detta är sista stunden av min frihet, och underkastar jag mig din bindning?
Dina händer, så starka, tar mina handleder och drar mina armar bakom mig tills jag är redo som du behöver. Repet rör sig över det nya materialet, och du börjar binda mig med den rytm som vi båda känner så väl.
Repen griper tag i mina handleder och håller fast mina armar. Sedan kommer slingan som ska omsluta min överkropp. Det andra repet, kapat för att passa. Och sedan den tredje - den här slingrar sig upp till bambun. Och i stället för att känna en dragning mot knäna eller fötterna kommer en destabiliserande knuff mot min högra axel. Du knuffar mig, hårt men försiktigt, tills den grova tatamin möter huden på mina kinder. Kimonons material rör sig en aning upp längs låren och mina ben böjs mot mattan.
Mitt underben ger efter för ditt grepp. Jag känner dina händer löpa längs min vad, utforska insidan av mitt lår, trycka på mig och trycka in i ömma muskler tills ett djupt stön byggs upp inombords. Med ena handen håller du fast min lem, medan den andra slingrar ett rep runt min vrist. Jag känner hur längden dras åt när man fixerar den under sin egen kroppsvikt och sträcker sig efter en ny rulle.
Du drar mitt andra, övre ben, grovt till dig. Du pressar in min fot så nära låret som möjligt och börjar knyta en ondskefull futomomo. Jag känner redan hur repet skär över mitt smalben, oavsett hur jag böjer eller sträcker på foten.
Jag hör ett klick från karbinhaken och sedan ett ryck när du drar den mot bambun. Rörelsen lyfter mitt ben från golvet och jag inser hur utsatt jag kommer att vara. Kimonons material börjar glida längre upp mot min midja. Jag kan inte längre stänga gapet med mitt underben eftersom repet som slingrar sig runt min fotled sitter fast under dig. Och här inser jag vad du vill. Trots allt material jag har omkring mig - du har mig i din åsyn.
Du tar en paus, sätter dig bredvid mig och tittar i lugn och ro. Dina händer vandrar över mig och når till slut upp till min hals. Jag känner de styva taggarna från en repknebel trycka insisterande mellan mina läppar, och öppnar pliktskyldigt. Du knyter den hårt bakom mitt huvud och håller min näsa, håller min nacke, kontrollerar min andning och min andning. Vi spelar det här spelet så länge du vill. Ibland känner jag paniken av smärtan som stiger i mitt bröst - men jag hör dig andas precis bredvid mig och vet att du med detta perversa tankespel menar: ”Jag andas - det gör inte du… men jag vet när du kommer att behöva det."
När du släpper taget kontrollerar du vilken effekt det har. Du känner vätan, du vet att jag i min skam är blottad och förrådd av min egen kropp inför dig. Dina fingrar - så starka, så mjuka, så bekanta, så insisterande - tar tag i materialet runt mina bröst och blottar dem också, bakom bomullsvecken och repen.
Jag känner din rörelse på mattan runt mig, känner rörelsen i min fotled. Du drar den bakåt mot min rygg och böjer mig bakåt tills mina tår känner den fjäderlätta kittlingen av mitt hår. När du binder mig på det sättet är jag så utsträckt och exponerad som man bara kan föreställa sig. Om jag försöker röra på halsen kvävs jag av dreglet från den nu mättade munkavlen som droppar ner i halsen. Alternativet, som kanske är att föredra, är att röra sig en aning och låta den rinna ner på golvet bredvid mig och fukta min kind.
Exponerad som jag är, kimonon vidöppen, kommer du tillbaka till mitt bröst. Du trycker, sticker, klämmer, klämmer fast mina bröstvårtor. Återigen, det är ett spel vi spelar, och vi spelar för ert nöjes skull. Jag kan inte röra mig, prata, knappt tänka. Jag känner dina fingrar mellan mina ben igen, jag känner den svala mjukheten hos en dildo. Det är intensivt, fylligt, värkande och jag stönar för varje stöt. Jag tror att du fortfarande spelar på min skam, vetskapen om att jag trots all min upphetsning inte kan, inte vill, få orgasm för dig.
Du lämnar den i mig och rör dig runt. Någonstans i mitt sinne hittar jag kraften att öppna mina ögon. Den svarta linsen på din kamera hälsar på mig och klickar. Den där kameran som kan göra mig så oerhört självmedveten. Den kameran, som just nu knappt registreras i min förvirrade hjärna. Din förtjusning och glädje att fånga ögonblick på film. Och när jag ser bilden senare står det bara en sak på den: Ögonen. Ögonen simmar i någon galen känsla - du har tagit min kropp, min stolthet, min skam, mitt tal, mitt sinne … och de vädjar om svaret på frågan som ställs av böjen: Ja. Ja, det gör jag.
